Toyouzen

Jag kände hur hjärtat bankade till i bröstkorgen. Ute i nattmörkret stod en polisklädd man hållandes i en chefer. Han stirrade in genom mitt fönster medan hunden nosade runt i trädgården. Plötsligt närmade han sig sakta rummet jag befann mig i. Då började han gestikulera mot mig om att jag skulle öppna dörren. Tankarna for runt i ett virrvarr. En ensam polisklädd man med en chefer, klockan halv två på natten, snokandes i mina morföräldrars trädgård (jag var hos dem på besök), gestikulerande om att jag skulle öppna ytterporten... Tänk om han var en förklädd rånare, som efter att jag öppnat dörren skulle ta fram en pistol och skjuta mig i huvudet. Jag kunde inte låta bli att associera till Breivik och attentatet på Utöya. Han hade ju varit förklädd till polis när han åkte över till ön för att försöka mörda alla "AUF"-ungdomar...
 
Paralyserad av det omöjliga dilemmat bestämde jag mig för att låta mormor ta risken istället.
 
"Mormor, det står en ensam polis utanför huset!"
 
"VA?!?"
 
Mormor for likt ett yrväder upp ur sängen. När hon efter en stund lugnat ned sig beslutade hon sig för att öppna ytterporten. Jag bet mig i fingret och kände spänningen trappas upp. Vad skulle hända nu? Var han en polis eller en psykopatisk rånare? Tänk om mormor bara om någon sekund skulle falla ihop helt livlös i hallen, precis framför ögonen på mig? Nej, usch, hemskt. Eller ännu värre; tänk om jag skulle bli drabbad? Det knöt sig i magen.
 
1...
 
2...
 
BOM!
 
Porten gled upp och den polisklädde mannen klev in. Han höll i ett anteckningsblock och frågade om vi lagt märke till något konstigt den senaste stunden. Någon i trakten trodde sig nämligen ha hört tre pistolskott, samt sett en bil köra förbi i hög hastighet. Vi hade dock inte tagit notis om något liknande. Själv var jag mest lättad över att han inte var en psykopatisk massmördare...
 
Ibland funderar jag över om jag inte ser på lite för många skräckfilmer... Men vadå? Hur skulle ni reagera om en ensam polis helt plötsligt dök upp utanför ert fönster klockan halv två på natten? ;S

D - Fy fan vilka äckliga, ryska vapen (ak-47:or)
 
Toyouzen - Haha XD Jo, jag håller med dig...
 
D - Äsch vad vet du om vapen? Du håller bara med (kejsarens nya kläder). Du låtsas hänga med när du inte vet så mycket om vapen, mer än att de DÖDAR! ;-)XD
 
Toyouzen - Vad vet du om vad jag vet om vapen? Jag såg på programmet att rebellerna hade "ryska kalashnikov" och t.o.m. "israeliska uzi". Några stycken hade faktiskt "amerikanska M16". Däremot hade rebellsidan ju nästan inga tunga vapen att tillgå, men de fick ju hjälp av flygunderstöd från "Nato" med flera, som använde sig av "amerikanska M16" plan, "franska Mirage" och svenska "JASgripen". Mot dessa hade Khadaffis gamla "Mig 29" förstås ingen chans. Var det något mer du undrade? ;-)
 
D - Bara för att vissa hade M16 betyder det inte att de inte är den moderna versionen. Det var ju sådana man använde på 1980-talet typ. Du såg en dokumentär och för det vet du inte mer om vapen ÄN mig!  *Sträcker ut tungan*! :D Du är smart och humoristisk! :-P
 
Toyouzen - Det enda vapnet du känner till är väl en gammal "M45 K-pist" från andra världskriget, och möjligen har du sett en "ak4" eller "ak5":a också. Kanske du fått provskjuta en "Luger" någon gång. Mer vapen än så tror jag inte du har erfarenhet av från lilla hemvärnet där du bor. ;-)
 
D - Du är rolig du! ;-)Är det din pappa som hjälper dig att skriva allt det där? Det är försvarsutbildarna och inte hemvärnet... Har man inte lagt ned hemvärnet?
 
Toyouzen - Pappa ligger och sover. Du är fördomsfull! Varför skulle inte jag vara intresserad av vapen? Jag är faktiskt väldigt allmänbildad och kan det mesta om du inte har märkt det. ;-)
 
D - Jo det vet jag, men vapen? Du är inte så intresserad av sådant. Annars skulle du ha varit aktiv i vår konversation med Jacob och Jimmie! ;-)
 
Toyouzen - Nej, jag tyckte att ni höll er på en alltför låg nivå. Jag är mest intresserad av moderna jaktplan, samt ubåtar, framförallt atomdrivna. För några år sedan var jag med min familj i "Pearl Harbor" på Hawaii respektive San Diego där vi tittade på amerikanska flottans baser med alla fartyg. Flottbasen i San Diego är faktiskt världens största, och där har marinkåren sitt högkvarter, liksom Navy Seals. Det var då mitt intresse för avancerade vapen väcktes. ;-)
 
D - Vet du vad en "Barret M82" är? Oooh, spicy, du vet vad Navy Seals är! XD Då borde du veta att "Tier 1" är bättre än Navy Seals och de är de bästaste av alla soldater! ;-)Varför har du inte berättat att du var intresserad av vapen så som jaktplan och annat tidigare? Googla F-22 Raptor, världens bästa stridsplan för spaning, attack och försvar. Utseendet är fascinerande och COOLT!!! :D Vi pratade faktiskt om högteknologiska vapen, så som "minikärnvapen ,granatkärnvapen och gaser".
 
Toyouzen -  Klart jag vet vad en ''Barret M82'' är! Skulle gärna vilja provskjuta en sådan, håller dock inte med dig om att ''Tier 1'' är bättre än ''Navy Seals''. Vem var det egentligen som letade rätt på och dödade Usama bin Ladin? ;-)
 
D - Tier 1 är elitsoldater men de finns ju bättre. Man skickade in de i Shaikot Valley i Afghanistan under ''Operation Anaconda.'' Då ett amerikansk helikopter störtade av ett rpg-skott. De är bättre än Navy Seals, Navy Seals är fortfarande de bästa men en rank under ''Tier 1''. Sex soldater på ett berg där det fanns mer än hundra talibaner! ;-) Vad är en ''Barret Ma82'':a då? Och vad händer om man blir träffad av ett sådant skott i armen, benen eller magen? ;-)
 
Toyouzen - ''Barret M82'' är ett luftkylt automatgevär, som kan skjuta folk upp till två kms avstånd. Vad som händer när man blir träffad beror på vilken typ av ammunition man har, men som sagt är jag mest intresserad av avancerade flygplan och atomubåtar. ;-)Men kan vi byta ämne nu, det börjar lite tröttsamt ;-)
 
D - Det är en 50-kalibers vapen! Armen sprängs i bitar om man blir träffad av den. Kött remsor...
 
Toyouzen - Jag ska skriva om vår konversation på min blogg, MAHAHAHA ^^
 
D - Nej det gör du inte...
 
Toyouzen - Jodå! XD Det finns något som kallas YTTRANDEFRIHET! XD
 
Så löd en chattkonversation mellan mig och en kompis för några dagar sedan. Både han och jag såg på en dokumentär om Khadaffi på "1:an". I och med detta gled samtalet in på vapen. Han trodde sig kunna mer om ämnet än jag, vilket han i och för sig gjorde - men det lät jag förstås inte honom veta. Vad har man inte "Google" till? XD


"Nu ska vi ha en riktigt härlig helg Toyouzen!" sa mormor jovialiskt när hon mötte upp mig vid tågstationen. Vi har planerat in en hel del roliga aktiviteter bara för din skull. Till att börja med ska vi besöka mina jämngamla bekanta. Morfar är redan där, men diskussionerna har troligen inte satt igång än. Vi är nämligen medlemmar i en liten diskussionsgrupp, där man över en kopp te och lite tilltugg samtalar om dagens samhälle. Sådant som du gillar! Imorgon ska vi lyssna på morfar när han sjunger i en av sina manskörer. Alla mina väninnor kommer vara där och lyssna. Om vi hinner kan vi också gå på tipspromenad i skogen och lyssna på gudstjänsten i kyrkan!".
 
Jag log maniskt och blottade mina vackra, gulfläckiga tänder. Att gå till kyrkan och höra prästen predika var precis vad jag ville göra en helgdag. Medan jag satt i mina morföräldrars röda "volvo v40" påväg till deras bekanta betraktade jag det lilla samhället. Jag tänkte att det ändå borde vara ganska mysigt att bo i en liten förort. Visserligen kanske inte utbudet var det största - en mack, en vit kyrka, en mataffär och en bokhandel. Däremot var det gångavstånd till allting och de flesta kände varandra. Det fanns villaområden byggda i tegel, och tomterna var stora och belägna i närheten av skogen. Jag kunde förstå varför mormor och morfar hade bott kvar där i så många år.
 
Efter någon kvart stannade bilen framför ett beigefärgat tegelhus. Vid ytterdörren fanns en kortare stentrappa besmyckad med olika blomkrukor. På trappavsatsen stod en äldre man och väntade in oss - troligen husets ägare. På vägen dit uppmanade mormor mig att inte ta av mig jackan. Tydligen var jag alldeles för lättklädd för hennes smak. Efter att ha hälsat på alla deras bekanta trodde jag mig veta hurdana de var. De verkade vara lite som mina morföräldrar. Med andra ord var det viktigt att bete sig socialt korrekt. Dock blev det lite svårt då jag inledde kvällen med att inte ha på mig några strumpor - något som hela sällskapet tog notis om efter två sekunder. Därför blev jag tvungen att låna strumpor från husägaren! Innan måltiden ställde sig alla artigt vid sina sittplatser, och jag likaså. Men precis när jag tänkte dra fram stolen och sätta mig ned knäppte alla ihop sina händer, och sänkte huvudena. Min första tanke: Vad ska jag göra? Ber de? Ska jag be nu också eller? Hjälp! 
 
Till middag serverades smörgåstårta, vilket kanske inte är min absoluta favoriträtt - jag är inte så jätteförtjust i räkor. Dock försökte jag hålla god min och log artig mot värden som slevade upp smörgåsen. Plötsligt frågade han mig om jag tyckte om räkor. Givetvis vågade jag inte göra annat än att nicka, vilket jag inte borde ha gjort. Han rev ned ett dussintal räkor från tårtan och hällde - med glimten i ögat - upp det på min tallrik. Jag log med hela ansiktet och tänkte "fan". Därefter var det dags att följa de vanliga reglerna för ett gott bordsskick. Tyvärr är väl det kanske inte min allra starkaste sida. För det första brukar jag spilla ut halva måltiden på kläderna. Sedan använder jag sällan kniven och äter innan alla satt sig till bords. Jag håller besticken i fel hand och skär upp allt på en gång - istället för efter varje tugga. Framförallt har jag ofta armbågarna på bordet. Egentligen vet jag hur ett gott bordsskick ska se ut. Det är bara det att jag har svårt att följa det....
 
Sist men inte minst var det dags för den efterlängtade diskussionen. Ämnet berörde "Girighet kontra omtanke". Den äldre mannen som satt bredvid mig såg liksom de andra förväntansfullt på mig. Han berättade att de diskuterat detta under föregående möte. Nu var de angelägna om att höra min syn på det hela. Frågan var om jag trodde att "girigheten i samhället kunde ersättas med omtanke". Jag fattade ingenting, utan såg på honom med tom blick och gapande mun. Efter en stund svarade jag dock honom knivskarpt:
 
 "Öööh... va? Vad har de andra sagt?"
 
Så var diskussionen i full rulle. För egen del anser jag att frågan var luddigt formulerad. Det är inte precis så att man kan ändra på människors behov. I så fall gäller det väl att offentliga sektorer utifrån försöker se till att olika verksamheter sköts om på rätt sätt - d.v.s. att i viss mån ha statligt ingripande, men att inkomsten som sådan skulle vara ett problem förstår jag inte. De uttryckte det mer som att det hemska vore att tjäna "15 miljarder" kr och inte hur man tjänat det. För mig spelar det ingen roll om någon chef tjänar 15 miljarder kr med rent mjöl i påsen. Kruxet är i sådana fall om det har förekommit fusk eller någon annan typ av svart verksamhet.
 
Utöver besöket hos mina morföräldrars bekanta har helgen varit trevlig - trots att jag inte fick några chips för hälsans skull. ;-) Mormor och morfar är roliga. De ser alltid till att liva upp stämningen med sina små anekdoter. Om jag får tid någon gång ska jag berätta om morfars tid på prästskolan - som hans religösa adoptivmor tvingade honom att gå på, och hur han blev relegerad för att ha placerat smällare vid husmoderns stuga - inklusive hällt en hink med vatten i huvudet på sin rektor.

För de flesta av oss är hemmet den punkt vi känner oss trygga i. Det är hit vi återkommer om vi är ledsna eller nedstämda. Man behöver få känna att man hör hemma någonstans. Jag tror att det är en tröst att veta att hemmet alltid är sig likt, även om allt annat runtomkring en förändras. Det är här vi har vår familj och större delen av våra barndomsminnen. Men för en del stackare är synen på hemmet den motsatta.  För dem är det istället den plats de fruktar mest. Många gånger kan det bero på att föräldrarna inte känner till den miljön deras barn lever i. De kanske är födda och uppvuxna i ett land med andra levnadsvillkor. Då väljer de såklart att uppfostra sina barn på det sätt de själva uppfostrats på. Vad har de annars att referera till? En ytterligare bidragande faktor till problemen hemma kan vara att man har språksvårigheter. Om föräldrarna har ett annat modersmål än barnen blir kommunikationen givetvis mycket sämre.
 
En annan komplikation kan vara att föräldrarna missbrukar, vilket gör dem inkapabla till att ta hand om sina barn. Jag tror att folk som är med om traumatiska händelser, men som ändå har en grundtrygghet, blir mycket mer ödmjuka till livet. De uppskattar vad de har och blir därmed bättre människor. Exempelvis har jag en vän som har haft en ganska hård uppväxt. Hennes föräldrar är ifrån Irak där synen på barnuppfostran vanligtvis är väldigt auktoritär. Man är enligt norm inte tillåten att ifrågasätta de äldre - hur opassande deras beslut än må vara. För någon vecka sedan utbröt ett stort gräl mellan min vän och hennes pappa. Konflikten gällde ifall hon skulle få följa med mig till mina morföräldrar eller inte.  I och med att jag är svensk gick han inte med på det. Min vän fortsatte dock att argumentera för sin sak. Hon hävdade att hon nästan var 18 år, och därför borde ha rätt att bestämma själv om vart hon ska åka och inte. Detta gjorde hennes pappa upprörd, vilket resulterade i att han började kasta saker mot henne. Slutligen gick det så långt att han t.o.m. knuffade och örfilade henne. Min vän beslutade sig för att för första gången i sitt liv slå tillbaka. Hon tänkte sig inte för utan var så upprörd att hon instinktivt boxade till honom. Konsekvensen av det blev att han bet henne i fingret varpå hon kastades ut ur huset. 
 
Lyckligtvis verkar det ha löst sig mellan dem nu. Min vän fick bo ett par dagar i sin brors lägenhet medan  hennes pappa lugnade ned sig. Till slut bestämde han sig för att förlåta henne....Visst är det lätt att sympatisera med min kompis och klandra pappan, men frågan är  om det verkligen är så illa som det låter. Självklart försvarar jag inte pappans handlingar. Dock bör man ändå ta hänsyn till att han är uppvuxen i en strikt miljö där barnen förväntas lyda sina föräldrar, utan att ifrågasätta. Han använder helt enkelt sig av de metoder som hans egna föräldrar använt mot honom. Det är tråkigt när det går så fel i familjeförhållandena. Ofta beror det på att man inte ger gehör för varandras åsikter, vilket leder till missförstånd. Hur skulle du själv beskriva din relation till din familj? Har du liknande erfarenheter som framgår ovan, eller känner du andra som har det? Och hur skulle du vilja uppfostra dina barn om du fick några?

Jag vandrade omkring längs New Yorks folkbelagda gator. Täckta av färgglada reklamskyltar tornade skyskraporna upp sig över mig. Solen höll på att gå ned över den rödgula himlen. Farfar försökte som vanligt fråga sig fram på engelska, men lyckades inget vidare- eftersom han inte lyssnade på deras svar. En bit därifrån kunde man se det rektangulära FN-huset, omringat av hundratals flaggor från olika nationaliteter. Mina låtsas kusiner var upp över öronen förtjusta i den livliga staden. De besökte butik efter butik, i jakt på ett speciellt klädesplagg. För egen del var jag mållös. Jag befann mig i världens mest intellektuella stad. Här kunde man verkligen finna allt; centralbanken "Wallstreet", "Broadway", "Frihetsgudinnan", FN-huset och "The Empire State Building". Bättre kunde väl livet knappast bli?
 
... Då vaknade jag.
 
Spylukten var oundviklig. För att inte tala om outhärdlig. Jag kunde tydligt höra hur min öländske vän hulkade sig över sängkanten. Det lät som en blandning mellan rap och kräkning. Ljudet återupprepades ett flertal gånger innan jag förstod vad det var. När det gick upp för mig blev jag bestört.
 
"DU KAN JU INTE SPY PÅ GOLVET! SPRING TILL TOALETTEN! SPRING DÅ!"
 
Vek och drypandes av svett reste min stackars vän sig upp ur sängen. På vägen till badrummet kräktes han lite till. Väl därinne missade han toalettstolen och spydde ned golvet. Min härliga dröm om New York var som bortblåst. Verkligheten bestod i själva verket av mig liggandes i en nedspydd hytt, med en vän som rapkräktes på toaletten. Vi var påväg tillbaka till Stockholm efter en vistelse i Finland. Farfar hade nämligen föreslagit att vi skulle åka på en familjekryssning tillsammans över påsken. Det tyckte vi lät som en bra idé och visst blev resan trevlig, fast kanske inte som väntat. När kryssningsfartyget anlände till Helsingfors hamn bemöttes vi - ivriga och förväntansfulla - av ett isande snöoväder. Det blev inte bättre av att vi var tvungna att gå en km för att komma in till stan. Inte nog med det visade det sig att alla affärerna var stängda, eftersom att det var långfredag. Istället fick vi tillbringa de sju timmarna i Finlands huvudstad på McDonalds vid en tunnelbanestation. Tiden använde vi till att prata och äta kalla pommesstrips med rutten ketchup på. Det var ganska mysigt ändå. Farfar hann åtminstone redogöra för sina djupsinniga insikter om meningen med livet.
 
På kvällen åt vi en god påskmåltid i kryssningsfartygets bufférestaurang. Min yngsta lillebror skrek som vanligt. Jag erbjöd mig ivrigt att lyfta upp honom. Fast då visste jag förstås inte att han skulle spy ned halva min tröja. Dessutom fick han för sig att mitt hår var något ätbart. Så fort han kom i närheten av det försökte han stoppa in det i munnen. Trevligt att han ser sin egen syster som middag!
 
Lite senare bjöd jag upp min öländske vän till dans. Han såg rätt glad ut, trots att vi var urusla dansare. En tant vid sidan av dansgolvet stod t.o.m. och skrattade åt oss. Vi försökte faktiskt så gott vi kunde! Hmpf... Nåväl... Hur brukar ni fira påsk? Åker ni hem till bekanta på påskbord, eller har ni någon egen liten middag därhemma?

Min etiklärare är död. Hon omkom i en hjärtinfarkt på bussen hem från jobbet i tisdags. Beskedet kom som en chock, och det var svårt att ta till sig informationen.  Förvisso var jag väl inte så förtjust i henne, men hennes död kändes ändå som ett bakslag. Man förväntar sig knappast att en relativt ung person plötsligt ska gå bort - i synnerhet inte om det är någon sånär bekant. För egen del har det inte riktigt gått upp att hon är borta. Död. Försvunnen. Oåterkallelig. Det känns så absurt på något vis.
 
När man är ungdom reflekterar man sällan över frågor som döden. Komplikationen är så avlägsen och förträngd att den inte känns aktuell. Det är först när man blir äldre och kan konkretisera med personliga exemplen, som ämnet börjar gnaga sig fast där i bakhuvudet. Vad händer efter döden? Stängs jag bara av likt en robot? Har jag en själ som lever vidare i en annan värld? Hur skulle jag summera med liv? Gjorde jag allt jag planerade, eller gick det snett någonstans? Är jag nöjd med mig själv eller vill jag leva om på nytt? Vad är meningen med livet? Det mest skrämmande tycker jag är att gå till kyrkogårdar. Varje gång jag ser alla prydligt uppradade gravstenar associerar jag till min egen samtid. Jag tänker på att de som lever nu också kommer ligga där nedgrävda under jorden en vacker dag...  Vad spelar det för roll vilken samhällsposition man har nu? Alla kommer ändå sluta som förkolnade askhögar eller maskätna lik...Okej... nu gick jag kanske lite för långt...
 
Egentligen vet jag inte särskilt mycket om min lärare i etik- och livsfrågor, mer än att hon trodde på andar och kom ifrån Stockholm. Innan hon började sin karriär som etiklärare arbetade hon på ett mentalsjukhus, och på daghem för förståndshandikappade.  Hur hennes privatliv såg ut har jag ingen aning om, men jag kan tänka mig att hennes bekanta har det svårt just nu. Det värsta tycker jag är att hennes omkomst var så oförväntad. På en BUSS.  Kan ni föreställa er hur passagerarna måste ha reagerat, och då inte minst chauffören? Hur kände hon personligen? Hann hon tänka något? Vetskapen om att man strax ska dö borde vara fruktansvärd - att se hela livet passera revy.
 
Jag tror att ganska många i min etik-klass hamnade i chocktillstånd vid beskedet, men liksom med allt annat obehagligt försöker man förtränga det. Man kan nästan uppfatta personerna som osympatiska - fastän det i själva verket bara är en försvarsmekanism. Jag känner själv inte någon större sorg just nu, utan har haft kul och trevligt sedan dess ändå. Livet går vidare... Trots allt kände vi elever inte vår lärare i etik- och livsfrågor så väl. Det hade förstås varit en helt annan femma om bortgången berört en peron man står riktigt nära, som en familjemedlem t.ex. Oavsett vad hoppas jag att min lärare har det bra, var hon nu än befinner sig - om hon befinner sig någonstans, och att hon var nöjd med sitt liv. Vila i frid.